”Han står i spetsen för hela det polska folket, som upprest sig emot tyrannen Nikolaus.” Och den vackra inspirerade flickan berättade nu utförligare det lilla hon hört om den stora tilldragelsen.
”Då Lydia, vill jag dö,” inföll den sjuke, ”och i himlen bedja för den goda sakens framgång. — Farväl, Lydia,” tillade han matt, ”min stund har slagit; ... ja, jag är glad ... helsa min vän Adam ... godnatt Lydia ... men det är morgon ... det nästan ljusnar för mina ögon ... Gud, Gud, jag känner din närvaro, och jag ber: hjelp den redliga saken ... Han utandades i den förstummade Lydias arm sin sista suck.
Lydia låg länge på knä invid den dödes bädd.
Då hon uppsteg sade hon i stilla men fast ton:
”Jag skall frambära din helsning till din vän Adam Czartoryski.”
13.
Det var i början af år 1831. Det blodiga dramats i Polen första förberedande akt hade gått öfver. Nationalregeringen var konstituerad och den ädle furst Adam Czarloryski var dess president.
Det var den 2 Februari.
I ett vackert hus vid den fashionabla Krakowskaja, Warschaus förnämsta gata, satt i en fåtölj i ett stort, elegant möbleradt rum en vördnadsvärd man. Han var vid pass 60 år gammal, men såg änuu rask och liflig ut[1].
Det var fursten sjelf.
Framför honom stod en ung, blek man med ett nästan qvinligt utseende.
I det ögonblick då vi, osedda, inträda i rummet, tycktes den vördiga statsmannen fortsätta ett påbegynt samtal med den unge mannen.
”Af den skrift”, sade fursten på franska, ”som ni inlemnat till mig och den jag list, känner jag er histo-
- ↑ Furst Adam Czartoryski föddes den 14 Januari år 1770.
