Sida:Noveller och skizzer - Johannes Alfthan.pdf/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
170
BORGFRÖKEN.

elden var han modig som en liten lejonunge. Ett besynnerligt hat till allt ryskt tycktes elda den unge soldaten till de djerfvaste bragder.

Vid Romorinos öfvergång öfver galiziska gränsen den 10 Oktober erhöll den unge nordiske soldaten ett sår af en förlupen kula. Han nedsjönk i sin äldre kamrats armar.

”Är du svårt sårad?” frågade fursten-soldaten, men han erhöll intet svar. Då uppskar han med sin sabel hastigt den tätt tillknäppta uniformen för att åtminstone kanna stilla blodflödet.

”Herre Gud”, utropade han, ”det är en qvinna!”

Då uppslog Lydia sina ögon och de bleknande kinderna purprades trots den lidna blodförlusten.

Furst Czartoryski hade sett mycket under sitt vexelrika lefnadslopp, men detta uppfyllde honom med en till beundran gränsande förvåning. Han upptog den älskliga gestalten och bar henne ett godt stycke väg till dess han råkade på två soldater, åt hvilka han öfverlemnade sin börda, den han noga öfvervakade.




Som bekant begaf sig fursten från Galizien till Paris. Han medförde sin sårade adjutant.

Någon tid senare, då han engång satt vid sin tillfrisknande älsklings sjukbädd i sin lilla våning i den stora verldsstaden, slog denna upp ögonen.

”Gud välsigne dig, min dotter” sade fursten glädtigt, ”och hvilket namn får jag nu ge dig?”

"Jag heter Lydia von Eberhardt”, ljöd det blyga svaret.

"Då skall du”, sade fursten faderligt ömt, ”hädanefter vara min dotter, min Lydia; ännu kan gamle Czarloryski trots alla förluster försörja en qvinna, som blödt för hans arma sönderslitna fädernesland.”