för det och månne icke detta i grunden är hufvudsaken ändå? — Jag hade nu här hört en den mest romantiska berättelse ur verkligheten. En fattig flicka räddar undan straff, måhända död, en man, som icke vill ge henne sin sons hand, ehuru de unga älska hvarandra — romantiskt nog för en ålandsflicka.
Falkens Erik och den gamle sjöbussen lade sig till hvila efter att ha tillsagt Bengt att se efter rodret, hvilket knappast behöfdes, ty det var fullkomlig stiltje. Bengt och jag sutto stilla en god stund. Jag vill här nämna att jag är målare och att denna tysta nattscen på hafvet hade någonting mycket anslående för mig. Jag gjorde på sätt och vis studier och det under inflytande af den egendomliga stämning, i hvilken Falkens Eriks berättelse hade försatt mig.
”Hör på, Bengt”, sade jag slutligen, ”tycker du om den der Kallista?”
visst, men jag får henne aldrig.”
”Hvarför det då?”
”Emedan far ej går in derpå.”
”Men hon har ju räddat hans lif, ja nästan ännu mer.”
”Ja visst”, blef svaret, ”och far säger, att han gerna vill föda henne till döddar och det för intet, men se ärfva hans egodelar det behöfver hon icke. Hon är fattig och hon har också ett så underligt namn.”
”Jaså, tycker du det? Hvad voro hennes föräldrar?”
”Fattigt backstugofolk, säges det, men på sätt och vis är hon prostens i Jomala fosterbarn, ty prosten upptog henne som litet barn i sitt hus och der har hon lärt sig läsa och skrifva som en hel magister.”
”Hon tjenar väl ännu hos er?” frågade jag vidare.
”Tjena? — nej! Hon bor hos oss och arbetar dugtigt, och rask är flickan, det vet enhvar i hela Jomala socken, för si hon räddade en gång icke mindre än fyra fullväxta karlar, af hvilka jag var en.”
”Nå, hur gick det till?” sporde jag.
”Jo se, vi voro ute på skälfångst om våren och
