och glada hustrur. En och annan verklig skönhet påträffas dock äfven här, och då oftast af en öfverraskande egendomlighet. Ett utmärkande drag för Åland är, att der finnas högst få så kallade herremän och nästan inga herregårdar. Folket är i följd deraf ganska frimodigt.
Men — jag skulle ju komma till Kastelholm. Dit kom jag också följande morgon i god tid. Det är ett gammalt svenskt slott, anlagdt såsom man tror, af sjelfva Birger Jarl. Öden har det haft, icke så få af krigisk och några till och med af ärofull natur. Det har ofta bytt om herrar. Än var det svenskt, än danskt, än finskt eller ryskt, men hvad det än var i politiskt afseende, hufvudsakligen har det dock varit ”residens” för höfdingar af alla möjliga slag och det skall hafva lefvats friskt undan der i forna tider. Nu är det en sorglig ruin.
Det var förtjusande vacker vårmorgon, i hvars belysning jag första gången såg den gamla borgen. Solen sken grannt genom fönstergluggarne i den taklösa forna riddarboningen; allt var tyst och stilla, blommor och mossa framdrömde i ostördt lugn sitt lilla lif på de åldriga murarne.
Det ges få ting på jorden, som äro så sorgliga att åse som ruinerna af en gammal riddarborg, och dock ligger det en egendomlig tjusningskraft i dessa sinnebilder af all jordisk krafts förgänglighet. Ligger hemligheten måhända i den uppbyggliga föreställningen, att det gamlas förfall bebådar det nya lifvets uppkomst, en fortgående seger såväl i andens som naturens verld; eller ligger det i menniskolynnet en afgjord böjelse för betraktande af alltings förgänglighet, en sannt ödmjuk verldsåskådning; eller är det ett förloradt och grusadt paradis, som vår inbillning skådar i ruinerna af fordomtima skönhet och glans? Hvad vet jag? Äfven en tarflig målare kan anslås af hvarje skönt och tankerikt ämne, ehuru förmågan, att riktigt själfullt delgifva åt andra de ofta underbart ljufva och storartade intrycken, blott är förunnadt få. ”Många
