äro kallade men få äro utvalde”. Det är icke allom gifvet att såsom Washington Irving genomlefva drömmar i Alhambras salar, drömmar, hvilka sedan taga lif och gestalt i tusen sinom tusen sköna bilder och känslor, väckta hos en hänförd samtid och efterverld. Men drömsagor ha äfven andra än den snillrike amerikanaren tänkt och på andra ställen, ehuru sagorna, lika litet som ställena, kunnat uthärda en jemförelse med Alhambradikten. Det oaktadt är det tilllåtet för hvarje fogel att sjunga efter sin näbb. Detta må sägas, mig till ursäkt, för det jag vågat mig in på ruinernas område.
Jag trädde inom det gamla slottets murar med nästan högstämda känslor. Läget är vackert och utsigten från borgens fönster af intagande behag; den är nämligen nästan kringfluten af vatten och var det fordom sannolikt alldeles. På andra sidan fjärdarne och sunden höja sig lindrigt kuperade och skogbevuxna stränder. Det måtte ha varit en stark borg i framfarna tider. Nu är det en snabbt förvittrande, men ännu storartad ruin, hvars snara förfall till blott ett stenrös ingen bryr sig om att uppehålla. Hvartill tjena väl också de gamla svenska minnesmärkena — i det eröfrade landet! Jag gick långsamt igenom den första gården och inträdde på den andra, omkring hvilken, enligt förmodan, de förnämligaste boningsrummen varit belägna. Mina tankar irrade långt tillbaka till Kastelholms glänsande period, till Karl den niondes och Klas Flemmings tider och ännu längre tillbaka i Ålands historia.
Jag fäste i början ringa uppmärksamhet dervid, att jag icke tycktes vara allena. En qvinnogestalt satt nämligen tyst och stilla på en af de nedrasade stenarne, med hufvudet lutadt mot den grånade muren. Då jag inträdde på den fordom så glädjefulla borggården, flögo hundratals skrämda kajor upp och jag blef smått häpen vid det buller de åstadkommo. Det lät som ett hån öfver all mensklig storhet. Den tysta qvinnan satt qvar på sin plats, utan att röra sig. Jag
