undan. Stenen slog ned sekunden derpå, just på det ställe der flickan sutit.
Hon vaknade — sakta lät jag henne glida ur mina armar och nu stod hon framför mig — en tjusande, men egendomlig syn. Hon strök det yppiga håret ur pannan och betraktade mig med en förvånad blick. Detta uttryck af förvåning i det stora, sköna ögat gaf det allvarliga ansigtet ovilkorligen ett drag som gjorde situationen komisk, och detta förvirrade mig till den grad att jag glömde borttaga min ännu omkring flickans lif hvilande arm. Med en enkel rörelse och utan all tillgjordhet gjorde sig flickan imellertid fri från denna ställning. Hon höjde sina ögon åter upp till mig, och nu sågo de blott så innerligt goda ut.
”Tack, herre, för hjelpen”, sade hon. ”Jag hade annars visst blifvit träffad af stenen?”
”Ja!” stammade jag, smått förlägen.
I detsamma rodnade hon djupt, djupt öfver de halfblottade axlarne, böjde sig hastigt ned och upplyftade från marken ett litet fotografikort, som äfven bemärktes af min snabba blick.
Ett stygn kändes i mitt hjerta, jag visste nu allt — jo, det var Kallista — och porträttet, det var den unge engelsmannes bild.
”Såg herrn hvad det var?” frågade flickan förvirrad.
Nu spelade svartsjukan på strängarne i min själ och jag svarade nästan i gäckande ton:
”Javisst, Kallista, det var den engelska kadettens porträtt.”
Då stego ett par stora tårar upp i den sköna ungmöns ögon, rodnaden försvann hastigt, som den kommit, och i en låg men underligt hjertlig ton sade hon, i det hon räckte mig handen: ”Ja, så är det, det är hans bild, hans, som skjöts ihjäl vid Wiborg — och han var så ung och snäll och vacker.”
Jag ångrade min bitterhet, jag skämdes inför detta naturbarn.
