”Men", återtog flickan, som lugnat sig snart, som bondflickor i sådana situationer väl torde göra i stället för att dra ut dem tills de bli tråkiga, ”huru har herrn fått reda på mitt namn och allt det andra?”
”Jag kom öfver från Stockholm med Falkens Erik och — —”
”Bengt”, inföll Kallista gladt, ”de äro då, Gud ske lof, väl hemma igen! Tack för den underrättelsen, men säg mig nu, huru kom herrn just hit till det gamla slottet?”
Vi satte oss på ett par stenar och ett samtal uppstod, hvarvid jag, så godt sig göra lät, berättade min resa och sökte förklara dess ändamål.
”Jaså”, afbröt Kallista något försagd, ”kaffesäckar igen och en herre utan pass — akta sig för länsmannen i Jomala, herr målare. Men”, tillade hon efter ett ögonblicks betänkande, ”jag måste skynda till prestgården med svaret från prosten i Sund, dit jag skickades redan i går med ett bref. Jag satte mig här blott för att hvila litet och nu har jag hvilat länge nog.”
”Hvar är prestgården dit du skall?” sporde jag.
”Der bortom fjärden, inåt landet, men jag kan allt med båt ro ett godt stycke väg.”
”Får jag följa med, lilla Kallista?” frågade jag och erhöll ett äkta allmogelikt svar.
”Ja visst, herre, om herrn vill. Prostens äro allt godt folk och mycket gästfria, men det blir icke alls väl om vi icke komma dit fram innan qvällsvarden.”
Vi begåfvo oss af. Det var sannt, Kallista rodde bra, nästan allt för bra i mitt superestetiska tycke, Sedan vi rott öfver fjärden, förde ett stycke landsväg oss fram till prestgården.
Jag presenterade mig sjelf, blef ytterst vänligt mottagen och föreställdes för ett hos prosten församladt sällskap. Några grannar, häradsskrifvaren, länsmannen och andra hade nämligen infunnit sig på ett besök hos den vördige prosten. Té dracks och en toddy serverades. Kallista passade upp.
