3.
Det gick frikostigt till i den åländska prostens hus och hans gäster visste minsann att pläga sig väl. Samtalet blef småningom ganska lifligt och föll, bland andra ämnen, äfven på den åländska allmogen och dess seder.
Kallista som just passerade genom rummet, tycktes ge den unge länsmannen anledning till följande utfall:
”De åländska qvinnorna äro förb— herrsjuka.”
”Det har jag icke kunnat märka”, genmälte jag.
”Åhjo men", återtog länsmannen med en min à la Don Juan. Han hade förut beklädt en landskansliststol i Åbo och ansåg sig derför vara en qvinnotjusare: ”till exempel den der lilla ungen, som gick här genom rummet, är ett litet lättfärdigt stycke, man vet icke heller så noga hvems barn hon egentligen är — och”, tillade han, ”hennes namn i och för sig är redan alltför tillgjordt för att icke vara blott antaget.”
”Den saken känner jag bättre”, inföll prosten, ”och jag ber bror icke vidare tala derom.”
Men länsmannen vände sig med en obehaglig förtrolighet till mig och hviskade: ”Icke är hon precis för hvar man — men jag har på tu man hand mer än en gång fått —”
”Herrn ljuger”, utbrast jag högt.
”Hvad”, utropade länsmannen, ”hvad skall detta betyda?”
”Att herrn ljuger och det till på köpet som en narr”, sade jag helt lugnt.
”Mina herrar, mina herrar!” inföll prosten medlande.
”Herra mig hit och herra mig dit, farbror”, skrek kronans ombudsman, ”men jag skall lära den der gunstig herrn att respektera min person och mina ord.”
