”Kom, kom!” sade hon, och ledde mig vid handen djupt in i den mörka skogen, allt under en ömsesidig tystnad. Jag började finna äfventyret pikant, det må nu ha föranledts af hvilken orsak som helst. Komna ett stycke väg, stannade vi och Kallista satte sig på en stubbe. Hennes bröst häfde sig högt af den ansträngande promenaden och jag trodde mig se att hennes kinder nu glödde i varma rosor.
Hon bröt först tystnaden och sade med flämtande röst: ”Herr Arthur, länsmannen vet eller gissar att herrn kommit hit utan pass, han har skickat skallfogden till Hammarudda; och med en nämndeman är han sjelf på väg till prostgården för att arrestera er; jag har hört det af hans egna drängar.”
Jag stod der till en början något ”forbaused”.
”Hvad är att göra?” frågade jag slutligen, litet modstulen.
”Ni måste fly, och det genast. Falkens Erik drar sig nog fram; jag sände honom och Bengt dessutom ett bud med en gosse, så snart herrarna började gräla, ty jag kunde allt ana hur det skulle sluta.”
”Men huru verkställa en flykt?”
”Derför har jag sörjt, snälla herre”, sade Kallista med lugn ton. En fjerdingsväg härifrån ha vi en segelbåt, och”, tillade hon med lägre röst, ”med den för jag herr Arthur till Bågskär, der möter oss Bengt och så ge vi oss i väg till svenska sidan.”
”Men min hulda flicka”, utbrast jag, ”hvarför vågar du allt detta för mig?” Och jag fattade hennes hand. ”Jag tror mig nog snart kunna reda mig här — jag skrifver till Stockholm, får ett pass och så är saken klar. Låtom oss afvakta hvad som kommer.”
”Ack, herre! Men Falkens Erik då — och — och Bengt, som voro med om att hemta herrn hit, hur skall det gå med dem?”
Jag släppte flickans hand. Jag kände liksom en kall nattflägt slå emot min känsla och jag blef till och med på sätt och vis smått ledsen. Jag insåg nu alltför väl att Kallista endast ville undanskaffa mig
