liten fiskarstuga vid stranden, der Kallista gick in. Vi erhöllo en båt och snart voro vi ute på sjön.
Kallista ville ro, men det tillät icke jag utan förmådde henne att taga plats vid rodret. Det var ett litet nötskal vi sutto uti men det hade segel ändå. Vi rodde först söderut, ungefär en mil, i svag motvind, under nästan fullkomlig tystnad, då hissades segel och det bar af åt vestnordvest, åt Hammarudda till. Jag styrde efter flickans vägledande upplysningar.
4.
”Hör på, Kallista”, började jag efter en längre paus, ”är det icke ängsligt att lefva så der under jemn fruktan för tulltjenstemän och länsman; kan ej Falkens Erik låta bli med sitt lurendräjeri?”
”Herre Gud, ja visst är det ängsligt ibland, men karlarne säga att det inbringar pengar och tiderna äro så svåra”, blef svaret. ”Dessutom är det numera högst sällan Erik tager någonting med sig från Stockholm, han har mest börjat handla på Reval nu.”
”Nå, tycker du så mycket om den der Bengt då?” sporde jag vidare.
”Ja då”, sade Kallista naivt, ”ja visst, men inte blir det något utaf, ty jag är så fattig. Men det vore så roligt ändå, för si såsom hans hustru skulle jag en gång få följa med till Wiborg och” — hon tvärtystnade och böjde sig ned öfver skotet, liksom hon skulle ändra något i dess läge — —
”Till Wiborg”, inföll jag förvånad, ”och hvarför längtar du just dit?”
”Det skall vara”, stammade flickan rodnande och förlägen, ”det skall vara en så mäkta rik stad och der finnas så många skepp alla år.”
Men hos mig uppstod en alldeles annan tanke om den unga åländskans längtan till Wiborg och jag inföll derför:
