hon såg upp till mig med en tindrande blick, hvars glans dock på ett särdeles vemodigt sätt mildrades af en framqvällaude tår.
Vi försjönko i tystnad. Kallistas öga irrade drömmande utåt hafvet. Jag sysslade med rodret.
”Hör på, min snälla vän”, sade jag slutligen efter en lång paus, ”huru har det händt att du blef döpt med ett så egendomligt namn?”
Flickan rodnade djupt. ”Det kan jag visst säga herrn. Det var så, sade min mor, att min far i tiden, för ro skull, kallade min mor med detta namn, fast nog hette hon Britta, och mor min tyckte så mycket om det att hon lät döpa mig så — far var då redan borta — ack, och jag”, tilläde hon med en suck, ”har lidit mycken begabbelse för det namnet.”
”Det var då alldeles onödigt,” invände jag.
”Kan då herrn säga mig hvad det konstiga namnet betyder. Jag har aldrig vågat fråga prosten derom, och någon annan vet det ändock inte.”
”Kallista”, svarade jag, ”det betyder på grekiska språket den allra vackraste.”
”Nå, det är väl icke så illa det”, sade flickan nästan skälmskt, ”då behöfver jag icke skämmas för de andra flickorna mera, men bättre hade det varit ändå om mor min gifvit mig ett vanligare namn, det är icke åländskt alls det här och låter så fremmande. Och dock var det just det namnet som räddade oss, Falkens Erik och mig, från det engelska skeppet i fjor.”
”Huru gick det till då?” frågade jag så mycket mera nyfiken, som den unge Sutters biträde vid Falkens Eriks flykt redan vid dennes berättelse derom hade förekommit mig besynnerlig.
”Nå ja, herr Arthur”, sade Kallista, ”herrn har sett porträttet, herrn har förklarat mitt namn, hvarför skulle icke herrn äfven få höra detta — men sannt är att för ingen har jag omtalat det utom för prosten, ty alla de andra skulle ha skrattat åt mig, men det gör visst icke ni” — och hon lyfte sina strålande
