”Och denna pågående skapelse”, sade lorden förbindligt, ”får man kasta en blick på den?”
”En halffärdig tafla blott”, inföll jag och afhöljde min Aslög.
Skulle en stjerna ha lösryckts från firmamentet och nedfallit emellan de tvänne åskådarne, så skulle de icke ha stått der så perturberade som de nu stodo framför min tafla.
”My Idol!” var det enda, ofrivilliga utbrott som undslapp deras läppar — de blott stirrade på taflan. Då öppnade jag dörren till mitt rum och bad Kallista stiga fram. Hon gjorde så, och då hon såg fremmande inne, helsade hon med en intagande värdighet, som lät mitt hjerta börja slå i trefjerdedels takt.
Då lorden och ladyn fingo ögonen på Kallista öfvergick deras förvåning all den föreställning som till och med jag gjort mig räkning på af denna effektfulla scen.
”Kallista, my Idol!” utropade slutligen den gamla damen, och utbredde — måhända omedvetet — sina armar, och Kallista — sjönk snyftande till den förnäma damens bröst. Uppträdet räckte dock endast några ögonblick. Bondflickans oförderfvade nerver hemtade sig snart och innan den bestörte men förlägne lorden ännu hunnit skynda fram till sin lady stod redan Kallista framför henne djupt rodnande och i vördnadsfull ställning och hviskade ett sakta men tydligt: ”Förlåt!”
Den gamla damen satte sig och lorden började gå af och an i salen, med händerna på ryggen. Jag vände mig nu till lorden med följande ord:
”Detta är, enligt all sannolikhet, den flicka från Åland som ni söker”.
”Hon skulle då vara lord Lowelonds dotter — ty jag har alltid hållit den flicka, om hvilken Edmund talar i sin dagbok och som — i följd af den slående likheten med vårt porträtt, verkligen torde vara denna flicka, för min brorsdotter”.
