genom detta sistnämnda land. Det är också till denna del af verlden vi nu be läsaren följa oss — till gränsen emellan Finland och Ryssland, vid pass fem mil från S:t Petersburg. Der äro ödsliga trakter med en mer eller mindre genom ryskt inflytande depraverad finsk befolkning, som mest lefver af lurendräjeri.
Här tager vår historia sin början.
1.
Har ni någonsin varit med om ett riktigt nordiskt yrväder, icke sådant det presenterar sig på gatorna i en stad, utan som det kommer öfver den resande i villande skog, så kan ni ungefär föreställa er i hvilket läge de två personer befunno sig, som inleda denna sannfärdiga berättelse.
Det var ej längre sedan än i slutet af april månad år 1867. Våren hade ännu blott gjort obetydliga framsteg och just den natt, vår berättelse begynner, rasade, liksom den väntade våren till trots, en förskräcklig snöstorm öfver trakten.
I en tarflig ”kibitka” (en släda med kur af bastmattor) sutto två personer. Deras körsven bearbetade flitigt med sin piska den flåsande ”trojkan”, trespannet, framför slädan. Men hvad förslogo de tre djurens gemensamma ansträngningar emot de sig stundligen allt mer och mer hopande drifvorna. Färden gick långsamt i de resandes tycke, ehuru de tre kamparne i jemn, fastän ovig galopp arbetade sig fram genom den djupa snön.
Hvilka voro väl de, som sutto derinne, och hvad gällde deras resa?
Det är icke för ro skull man i ett sådant väder ger sig ut att resa; djur och menniskor borde unnas skydd för de vilda elementernas gäckande hån.
”Nikifor!” hviskade en mild stämma.
