höljd i spetsar och blonder; den lätta balklädningen sorgligt skrynklad, håret upplöst, darrande som ett asplöf — och Nikifor i frack och hvit halsduk. Bönderna förstodo sig icke på klädningarnes dyrbarhet, men väl på besynnerligheten af sådana resdrägter och de sågo nog för att veta att deras gäster icke voro alldeles vanliga resande.
Gumman ledde Nadeschda fram till spiseln. Här sjönk den arma qvinnan ned på en bänk, nästan vanmäktig. Nikifor satte sig bredvid henne, stödjande hennes hufvud emot sitt bröst.
Rådig som mest alltid en bondhustru är, fick husmodren snart mjölken på elden och tillredde en bädd af halm i det äkta parets egen säng, medan hennes man och skjutsbonden gått ut att draga försorg om hästarne. Nikifor och Nadeschda talade icke ett ord. De förtärde den erbjudna mjölken, som något lifvade dem, tackade mera med blickar än ord och läto leda sig till den improviserade bädden.
”Sofva?” sade Nadeschda sakta, ”det är ju oförsigtigt.”
”Ack, du kan ej uthärda mera och resan är lång ännu innan vi hinna till Stockholm. Du får ej uttrötta dig alldeles redan i början.”
”Till Stockholm, ack ja!” utbrast Nadeschda passioneradt och med en talande blick på sin följeslagare.
Bäddens ringhet märkte de icke. Det unga fruntimret lade sig ned i sin något medfarna balkostym. Nikifor satte sig på en pall tätt invid sängen.
Ett ljuft leende upplyste Nadeschdas sköna, ungdomliga drag. Om hon drömde, så drömde hon visst om frihet och ljus. Nikifors hufvud hade, trots alla hans beslut att icke sofva, nedsjunkit emot bädden. Nu slog Nadeschda upp sina ögon, vakna, klara, oändligt smäktande, såsom de blott kunna finnas hos en orientens dotter. De fästes med ett innerligt uttryck af oskuldsfull tillit på den sofvande unge mannen. Sakta, sakta som en daggtår smyger i en blommas kalk, sköt hon sin hvita hand under hans kind: ”Hans
