hufvud skall hvila bättre så, än emot den hårda halmen”, tänkte hon, slöt sina ögon åter och snart sofvo båda.
Männen kommo in efter att ha fodrat hästarne. De samtalade högt. ”Tyst”, hviskade gumman, ”låt de stackars menniskorna sofva. De äro så fina och vackra.”
Männen drogo sig tillbaka till andra ändan af rummet, nära spiseln. Gumman hemtade dem hvar sin kopp kaffe, som hon tillagat, och ställde en butelj rom på bordet.
”Det kan duga i detta herrans väder, svåger”, sade hon och räckte flaskan åt skjutsbonden.
Männen läto icke bjuda sig tvenne gånger.
”Hör på”, sporde omsider värden sakta den andre, ”har du intet nytt från Petersburg att förtälja?”
”Något har iag allt, och icke så litet ändå.”
”Låt höra.”
Nu berättade skjutskarlen vidlyftigt och med allehanda underliga kommentarier historien om den stora saltstölden i Nowgorod af fyra millioner lispund från kronans förråder och dertill en god del af de tusentals gissningar, som med anledning af stölden voro gängse bland pöbeln i Petersburg. Hans åhörare lyssnade uppmärksamt på berättelsen — blott då och då irrade hans blick med ett underligt uttryck i rigtning mot bädden.
”Hör på, svåger”, afbröt han dennes svada, ”du säger att din ”setakka” (den man kör för) har pengar såsom vi hö i goda år; de ha inga saker med sig utom det der lilla skrinet, der ryms inga kläder uti — men mycket pengar. Se på deras klädedrägt, de ha afrest plötsligt, oförberedt — man lurar inte så lätt en gammal lurendräjare — vet du, jag har mina förmodanden. Hvad tror du, Petter?”
Ett ljus tycktes gå upp för Petters mindre qvicka själ.
”De kommo med vagn till Pargala, der togo de in på värdshuset och herrn hyrde mina hästar ända
