”Kejsarens vrede vore vårt skydd, men vi ha icke vågat nalkas honom, och dock”, tilläde hon i vekare ton, ”hotar oss en stor fara. Förråd oss icke, Nikifor betalar, rädda oss, och ni gör en god handling.”
Bonden förstod blott hälften af de granna orden och så godt som intet af deras innehåll, men han anade instinktmessigt att då en tjuf rymmer sker detta på ett klokare sätt, än dessa båda gjort. Han hade dessutom till en del vunnit sitt ändamål: hans gäster fruktade honom. Saken tog i följd häraf en i Ryssland ganska vanlig vändning. Nikifor betalade några hundra rubel, kaffet dracks, hästarne spändes för och resan anträddes åter.
Den friska morgonluften, klar och angenäm efter nattens storm, lifvade Nadeschdas nerver och hon blickade muntert omkring sig i det vinterliga landskapet.
”Vi ha kommit mycket norrut”, sade hon, ”i Sverige är vintern lång, så lärdes i pensionen. Nikifor, äro svenska vi snart vid gränsen?”
Stackars barn! Det var ännu ett godt stycke väg dit.
2.
Nattens snöstorm var förbi, solen sken klart och S:t Petersburgs gator voro nästan snöfria. Berg af snö hade aflägsnats på ”högöfverhetlig befallning” och allt var lif och rörelse i den prunkande kejsarstaden. Klockan var mellan ett och två på dagen, det är tiden för den fashionabla verldens morgonpromenader på ”Newsky-prospekten”. Två gardeslöjtnanter möttes utanför Dominiques ”Café restaurant”, helsade på hvarandra och stego in. Efter andra glaset champagne — ryska gardesofficerare dricka merändels champagne — sträckte sig Boris behagligt i sin fåtölj, tände en havanna och sporde:
