”Nå, Ivan, hvad nytt från Petroffs bal i går? Du går i borgarsällskaper, du, och det kan vara rätt roligt ibland, det medger jag. Nå, nå, jag går sjelf också någongång på sådana roligheter, men min ställning såsom furstens adjutant, ser du, gör att jag — ja, du förstår mig. — — Nåå, låt höra!”
”Det berättas att den rike vinhandlaren Iwrenjews son, som jemväl var på balen i går, helt plötsligt försvunnit.”
”Nå, än sedan ?” sade Boris kallt.
”Jo, han skall icke ha återkommit hem under hela natten. Man tror att han rymt.”
”Ha, ha”, utbrast Boris. ”Det skulle icke passa så illa i mina planer om den der rike göken, som står mig i vägen, vore ”nowgorodiserad”.”
”Det tror jag näppeligen”, svarade Ivan gäckande, ”hans far är ju så rik.”
”Mycket vill mera ha”, replikerade Boris, ”och — dessutom, blotta ryktet kan blifva mig nyttigt. Hör du Ivan, känner du till Iwrenjews affärer?”
”Han har förbindelser öfver hela Ryssland, gör mycket affärer — äfven i juveler”. Härvid borrade Ivan sin kalla blick i adjutantens själ.
”I juveler?” frågade Boris utan att kunna dölja en viss rörelse.
”Ja, och i går försvann plötsligt från Petroffs bal och jemväl från hemmet ”Golkondas perla” såsom vi kalla henne.”
”Hvad? Nadeschda?”
”Ja, hofjuvelerarens dotter”, svarade Ivan lakoniskt.
”Farväl!” utropade adjutanten i högsta ifver, påtog sin kappa och störtade ut.
”Den der", sade löjtnant Ivan för sig sjelf, ”vet mer om saken än jag är nöjd med. Hvarför skulle jag sammanställa de båda namnen? Han — han är en karl och må stå sitt kast, men hon, — stackars Nadeschda!” Löjtnanten försjönk härvid för ett
