Sida:Noveller och skizzer - Johannes Alfthan.pdf/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
53
ETT MYSTISKT PAR.

”hvad det är roligt, alla kalla mig fru — men inte jag din fru ännu, Nikifor?”

”Ack nej”, svarade denne med en suck.

”Hvad är du otålig för, min älskling”, skrattade Nadeschda rodnande, ”nu är det ju ingen nöd mera, vi äro ju i en af Stockholms förstäder, är det icke så, Nikifor?”

Nadeschda hade i Smolna kloster, genom kejserlig nåd, fått tillträde till pensionen, en grace som i allmänhet icke beviljas jungfrur af oadelig börd. Här hade hon fått rätt orediga begrepp om Sverige. Men det enda sanna hon visste om detta land var det bästa man kan veta derom och det var — ehuru det bibringats henne för att väcka afsky för ett sådant land — att Sverige var ett fritt land, ett land der alla menniskor hade lika rätt. Derföre längtade hon nu dit som ett barn, hvilket anser njutandet af den förbjudna frukten vara detsamma som frihet.

Nikifor var något mera bevandrad i geografien — åtminstone för tillfället i marschrutan till Stockholm. Han visste att de måste passera sex städer i Finland innan de uppnådde hafvet. Han visste till och med att Åland var en plats som blifvit beskjuten af engelsmän och fransmän, men att deras general icke lyckats intaga denna ”borg” och att kejsaren således egde äfven denna bropelare till Sverige. Ja, han visste äfven att bortom Åland var ännu ett haf — och sedan först kom Stockholm.

Allt detta meddelade han nu sin vackra vän i sorgsen ton, men icke utan en känsla af nationalhögfärd.

”O, när du vet allt så väl, så går vår resa nog lätt”, menade Nadeschda, ”men bättre vore det ändock om till exempel redan Åland vore svenskt, då behöfde vi icke ha ett helt haf emellan oss och friheten.”

”Men vet du hvad”, afbröt Nadeschda en ytterligare förklaring af Nikifor, ”inte får du vara så fri i Sverige att du lemnar mig alldeles allena; då får jag