Sida:Noveller och skizzer - Johannes Alfthan.pdf/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
56
ETT MYSTISKT PAR.

”Hvarför gaf han dig icke handen, Nikifor?” frågade Nadeschda.

”Gud vet!” svarade denne i sorgsen ton och ringde på uppassaren för att beställa hästar.

Men vi skola förklara hvarför den unge mannen varit så oartig emot Nikifor.



Några minuter efter det Nadeschda och Nikifor intagit sitt rum å hotelet, hade värden inträdt i källarsalen och sett sig omkring med en spejande blick. Han träffade snart uppå hvad han sökte. Vid ett bord i hörnet af salen sutto några unge män. Värden nalkades dem med betydelsefull min.

”Rara resande, rara resande”, sade han.

”Hvilka då ?” frågades likgiltigt af någon i sällskapet.

”Åhå”, menade värden, ”det vore allt något för er tidning, det.”

”Huru så? ’

”Jo, jo, men. Jag har en del af det stora salttjufbandet här.”

”Prat!”

”En ung herre och ett ungt fruntimmer — utan saker, märk väl, utan effekter, blott ett skrin med pengar förstås, hi hi hi — och han i frack, hon i balklädning; de ha rymt, rymt för polisen, det berättade dessutom skjutsbonden, som också visste omtala att de för färden öfver gränsen skola hafva betalt tretusen rubel. Nå, herr redaktör, hvad sägs om detta?” Värden tystnade andfådd.

”Jag tror herrn konkurrerat med sina kunder och tittat för djupt i glaset”, blef svaret, som beledsagades af ett ljudeligt och allmänt gapskratt.

Värden blef stött. ”Hm, hm, den nye polismästaren skall nog taga reda på saken, han. Jag är ingen tjufgömmare, jag”, mumlade han.

”Den narren”, sade någon, ”är man för att tillställa spektakel.”