”Jag ber att få återlemna dessa pengar”, sade doktorn kallt och lade den erhållna sedelbundten på bordet. ”Låt imellertid tillsvidare madame förblifva i okunnighet om att ni är bevakad af polisen, det kunde uppröra henne ånyo.”
Nikifor bleknade. Läkaren tog sin hatt för att gå.
”Men hvarför är jag bevakad?” stammade den unge ryssen.
”Emedan man allmänt misstänker er för delaktighet i den stora saltstölden”, var doktorns afmätta svar.
”Ha!” utropade nu Nikifor med högre stämma än försigtigheten i ett sjukrums grannskap det tillät, ”ha, nu förstår jag polismästaren och det öfriga med.”
”Det är väl det, men var tystare nu”, anmärkte läkaren och nalkades dörren.
”Men äro då menniskorna här tokiga”, fortfor Nikifor häftigt, ”tar man mig för en tjuf? Hvad i Guds namn har jag att skaffa med saltstölden?”
”Nikifor!” ljöd det från det andra rummet.
”Ni har väckt henne.”
”Kom med in, herr doktor, vi skola säga er allt, ty det här går i sanning för långt.” — Doktorn gjorde en afböjaude rörelse.
”Ni måste, ni måste” yrkade Nikifor och sköt doktorn in till Nadeschdas rum, nalkades hennes läger och hviskade lifligt vid henne.
Doktorn följde uppmaningen något förvånad.
Nadeschda med blicken nästan fullkomligt feberfri, räckte honom handen och sade med ett matt leende på de fina läpparne:
”Herr doktor, ni är säkert en ädel man, ni skall förstå vår olycka; vi ha engång, jag tror i Wiborg, skjutit en vänlig hand ifrån oss; det skedde af misstrogenhet. Nu skall ni få höra vår historia och få se om ni ej då kunde hjelpa oss. Nikifor, berätta”, bad hon och tillade med en nästan skalkaktig blick på doktorn: ”Sitt ned här så jag får se in i edra ögon.”
