kamrat var vid sitt sardoniska lynne och släckte mina högstämda känslors entusiasm med följande komiska, men sanna historia.
Å Pungaharju-”hotelet” finnes nemligen en ”anteckningsbok för besökande”, der dessa i likhet med hvad som är plägsed äfven å andra renommerade ställen kunna få inskrifva sina namn jemte ”icke opassande” anmärkningar. Jag hade också sett en sådan bok, men det var till min reskamrats stora förargelse en ny och saknade alldeles anmärkningar. I den gamla boken skola nemligen ha funnits många verkligen intressanta namn, men också allehanda slags vidunderliga känsloutgjutelser, på vers och prosa, dels dåliga originaler, dels origtigt använda citater och ännu oftare stympade plagiater, en rar samling af intyg på mensklig fåfänga och narraktighet. Der skola Alexander Dumas’ och Lamartines namn ha prunkat, tyvärr skri med samma handstil som den föregående antecknarens äkt-finska namn. Dumas har emellertid, vid sin resa i norden, verkligen besökt såväl Imatra som Pungaharju och Walamo. Men hedersrummet bland alla inskriptioner intog dock, såsom min kamrat nu meddelade mig, en egenhändig anteckning af Finlands för detta generalguvernör, den äfven i Polens annaler bekante grefve Berg, som här på tyska nedskrifvit en sentens, i svensk öfversättning så lydande:
”O, lyckliga Finland, åt hvilket Gud skänkt en så herrlig natur, du borde, hänfördt af Pungaharjus skönhet, med andakt tacka den allsmäktige äfven för den ännu oskattbarare lyckan att i Vår Allernådigste kejsare ha en faderlig vårdare af all denna herrlighet och en borgen för din sällhet äfven i andlig måtto och fredens bibehållande inom dina landamären!” — Anteckningen var gjord kort efter orientaliska krigets slut vid någon af Bergs rundresor kring landet. En vidimerad afskrift finnes hos känd person i Finland.
Med min förtjusning var det slut, och vi fortsatte resan under tystnad. Färden gick genom natten; vi passerade sålunda delar af Kerimäki och Sääminge
