socknar och kommo till det vackra Parikkala, med sin trefliga insjö Simbele ”satasaarinen” d. v. s. Simbele den hundraholmade. Parikkala är gränssocken på denna väg emellan Wiborgs och S:t Michels län. Här börjar småningom skilnaden emellan den savolakska och wiborgslänska befolkningen framträda, men gör sig först rigtigt gällande vid Änkilä by, der sistnämda socken sammanstöter med Ilmes kapell af Hiitola socken. Den breda fyrkantiga ansigtsbildningen, som savolaksarens fysionomi företer, ger här rum för den mera ovala karelska typen. Men befolkningen, som alltsedan freden i Nystad lydt under Ryssland, är vida mera bortkommen, den bär ett omisskänneligt drag af svårmod i sin uppsyn; blicken är mörkare, hållningen betrycktare än den mera sjelfmedvetna savolaksarens. Detta utseende bibehåller allmogen ända till närmare Kymmene elf, då åter ett friskare drag gör sig gällande. Vår resa gick genom Ilmes kapell samt Rautjärvi och Ruokolaks socknar till Wuoksenelfvens stora vattenfall Imatra, dit vi anlände följande dag.
Huru skall jag beskrifva Imatra? Målarens pensel har förgäfves försökt att på duken fästa en bild af detta väldiga och i sitt slag i Europa åtminstone alldeles egendomliga naturfenomen. Det är en fors, väl 400 famnar lång, med ett ganska betydligt fall (60—70 fot), men i egentlig mening är det intet fall ändå. Det liknar icke fallet vid Schaffhausen eller Trollhättan, än mindre kan det jemföras med Amerikas Niagara eller Afrikas Zambezefall, Mosioatunya, ”dånande rök”; men en dånande rök är det likväl på sätt och vis, ty, inklämd i en smal klyfta mellan höga klippväggar, frambrusar Wuoksenelfven, Finlands största flod hvad vattenmassan vidkommer: en enda hvirfvel, en enda skumlavin, uppsändande hela moln af vattendunster högt i Inften. Vid Imatra öfverraskas man i främsta rummet af den kolossala kraften, som de blixtsnabbt framilande, öfver hvarandra störtande hvirflarne utveckla. När man står vid fallets nedre ända och blickar uppåt detsamma, häpnar själen vid den tafla
