fot högre än forsens nivå, men bottnen deremot, emedan grottan är ungefär 9 fot djup, 6 fot lägre. Man står således bokstafligen under fallet och skiljes från detsamma endast genom en alnstjock klippvägg. Fordom har säkerligen äfven grottans mynning stått under vatten. De tu beundrade forsen och njöto af det egendomliga skådespelet, men tänkte dock omsider på återvägen; denna var dock omöjlig att beträda utan hjelp uppifrån. Att ropa hjelpte icke, ty forsens dån öfverröstade hvarje annat ljud. Belägenheten var hemsk. Efter några timmars bortavaro saknades dock de två äfventyrarne af detsällskap, med hvilket de anländt; man anställde flera efterspaningar, och en liten bondgosse — på sådane finnes alltid god tillgång vid Imatra — upptäckte slutligen deras förskräckliga belägenhet, i det han kröp fram ända till grottans öppning, utan att dock våga sig in. Rep anskaffades och de tu befordrades till dagsljuset — ganska lefvande, men något våta af de högt öfver grottans ingång uppstigande vattendunsterna. De blefvo sedermera ett par.
”Speluncam Dido dux el trojanus eandem deveniunt”, inföll min reskamrat.
Med mycken salvelse berättade värden också att Imatra är den första märkvärdiga ort i Finland, der en rysk kejsarinna aflagt ett besök. Sådant skedde nämligen någon gång på sjuttonhundratalet, och skall vid delta tillfälle högheten till ära ett enkom för detta ändamål bygdt fartyg ha släppts ned för forsen. En vansklig hyllningsgärd, ty fartyget krossades inom några ögonblick i otaliga spillror af den väldiga vattenmassans kraft och under de yrande hvirflarnes fradgande hånskratt.
Från Imatra afreste vi sent om qvällen och fort- satte färden genom den ödsliga Joutseno socken till Saima kanal. Liksom den på sjön ovane resanden ännu länge efter det han stigit i land tycker sig känna skeppets rullning under sig, så susade ock i mina öron under hela den nattliga färden det jemna dånet af den stora forsen. — Till Lauritsala, den ”bestäm-
