mande slussen”, vid Saima kanal anlände vi tidigt följande morgon,
Lauritsala är, hvad dess läge beträffar, ett ganska vackert ställe. Men tager man med i betraktande dess egenskap af kanalens utgångspunkt och de vackra anläggningarne rundt omkring, så torde få platser i Finland kunna uthärda täflan dermed. Det var en frisk höstmorgon, luften var klar, himmelen molnfri och knappt en flägt rörde på sig. Saimens vida vattenspegel, med sina vackra öar och holmar, utbredde sig för åskådarens blickar i fridfull ro; dess bölja skulle snart stelna och hölja sig i grått isdok, hon glittrade derföre nu så oändligt vänligt emot den strålande solen. Några dagar och dess korta frihetstid är slut, då kommer det tunga lifvet under istäcket i åtta månader. — Den prydligt byggda kanalen med sina dels af huggen granit murade, dels i klippan sprängda väggar, sina terrasser och planteringar och sin ”första sluss” ger en egendomliga relief åt hela denna tafla. På ett patriotiskt sinne, med mera allvar än fantasi till grundval för sin verldsåskådning, skall Saima kanals utgångspunkt, det ståtliga Lauritsala, alltid göra ett varmare intryck än det melankoliskt ljufva Pungaharju eller det storartade men dystra Imatrafallet. Här i Lauritsala förena sig konst och natur i en gemensam, skön skapelse, som, någonting sällsynt i Finland, har en särdeles glad anstrykning, hvartill naturligtvis sommartiden den lifliga rörelsen i väsentlig mån bidrager. Allt ser här så förhoppningsfullt ut och så förnöjdt. Flera från kanalens byggnadstid qvarstående arbetarboningar väcka i sin snygga och smakfulla enkelhet föreställningen om sann hemtrefnad under arbetarens tak. Här kan hvarje finne känna sig stolt öfver sitt land; han ser ju framför sig dess första storverk i modern kultur.
Den ungefär fem mil långa kanalen förenar medelst 28 slussar Saimens inemot 40 mil långsträckta vattensystem med Finska viken och följaktligen med verldshafven. Kanalens sänkning är 255 fot. Arbete utfördes under numera öfversten, friherre N. Ericson
