tysta slottet på den ena och den lifliga hamnen på den andra sidan.
Bland Wiborgs omgifningar kunna vi icke förbigå att omnämna ”Monrepos”, en praktfull park, tillhörig den från Frankrike under revolutionen emigrerade familjen Nicolay. Den baron Nicolay, som erhöll sig detta gods förlänadt år 1811, började här, ungefär en fjerdingsväg från staden, vid stranden af ”det finska vattnets botten”, en storartad parkanläggning, som sedermera utvecklat sina skönheter på en förvånande kort tid. Förste egarens son, baron P. Nicolay, f. d. rysk minister i Kjöbenhavn, fortsatte med mycken ifver sin faders verk. Numera behöfver parken endast underhållas; — man har nära nog gjort allt hvad möjligt varit för dess fulländning.
Monrepos, på hvars närmare beskrifniug utrymmet ej tillåter oss att ingå, är ganska omvexlande: det bjuder på fjärdar och holmar, på ängar, skogar, berg och klippor, allt skickligt berördt af konstens förädlande hand. Det är ett stycke ”Finland i ädlaste stil”.
Men Wiborgs intressantaste sida är i alla fall den etnografiska profkarta som denna stad företer. Såsom vi redan nämnde ha ett stort antal tyska familjer i tiden bosatt sig i den goda staden och synbarligen förkofrats såväl hvad antal som ock förmögenhet vidkommer. Den ”stora handeln” ha de helt och hållet lagt under sig och detta sannolikt till fromma både för stad och land, som det heter, ty i jemnbredd med de stora handelshusens vidsträckta affärsverksamhet utveckla desamma icke blott en storartad välgörenhet utan hvad mera är, de ha i senare tider börjat ådagalägga mycket intresse för den allmänna undervisningens upphjelpande. Sålunda existerar i Wiborg en folkskola — oss veterligen den enda i Finland — som grundar sin tillvaro på blott privata bidrag. Dessa bidrag flyta till niotiondedelar ur köpmännens fickor. Detta är rätsidan af bilden. Låtom oss nu kasta en blick den afviga sidan. Dessa samma "tyskar i Wiborg” äro ändock icke riktiga finnar. De ämna, tror jag,
