ed att sluta kriget, men bröt eden och rustade sig åter. Då sjönk han i de rasande böljorna, hans här gick under i Ladoga sjö och af hans flotta syntes intet spår; sjelf dref han omkring på en skeppsplanka. I tre dagar och i tre nätter uppehöll Gud honom från att drunkna. Vågorna förde honom till detta klosters strand. Han blef upptagen af munkarne och bragt till klostret: han erhöll det rättrogna dopet. Derpå ikläddes han i stället för konungadiademet en munkdrägt, ja ansågs värdig botgörarekallet. Efter att ha burit kronan blef han belönad med botgörardrägten.”
Sådan ungefär är inskriften. Det är ganska sannolikt att de goda fäderne på Walamo, som icke torde ha lemnats alldeles obeskattade af de svenska höfdingarne i trakten, på detta sätt ville revanchera sig i sina lika troendes ögon och genom omvändelsen af en svensk konung handgripligt ådagalägga den ”rättrogna” kyrkans seger.
Utom sjelfva klostret finnas äfven på de omkringliggande öarne talrika kapell och så kallade eremitager, fordom upprättade af fromma själar, eller ock till en del verkliga eremitkojor, som ännu den dag som är i dag begagnas af lefnadströtta män, hvilka draga sig tillbaka till den s. k. ”ödemarken”. Denna ödemark är dock icke synnerligen hvarken tom eller farlig. Om lejon och tigrar är alldeles icke fråga, men till och med de mera nordiska vargarne äro bannlysta och ersättas af halftama rådjur och hjortar. På Walamo få nämligen inga fredliga djur fällas; antalet af dessa har i följd häraf betydligt förökats och de äro ganska litet skygga.
Klostret besökes mycket talrikt af pilgrimer från hela Ryssland, i synnerhet Petersburg, och rika skänker hembäras helgonen för vinnande af deras förböner. Flere ryska kejsare och kejsarinnor ha här nedlagt talande bevis på sin rättrogna frikostighet. Det påstås att klosterskatten, i dyrbara drägter, smycken, kärl, m. m., skall upp; uppgå till 40 millioner rubel, det utgör ungefär 120 millioner svenska riksdaler. Klost-
