tecknet m. m. Hvad kan man vänta af sådana menniskor? Åtminstone icke någon högre kultur, och icke heller torde fosterlandskärleken kunna slå rot hos menniskor, hvilka icke ens förstå de böners innehåll, som de, på obegriplig rotvälska pladdra fram, och i hvilka i sanning, kejsarens namn torde vara det enda (och ofta återkommande) ljudfall, hvars betydelse de fatta.
En tafla af detta sorgliga slag företer det ”andliga lifvet” i en icke obetydlig del af östra Finlands gränssocknar — ett verk af ryska presterliga propagandan. Härtill kommer att naturligtvis grekiska föräldrars barn — äfven om blott den ene maken är af grekisk trosbekännelse icke få döpas till den lutherska trosläran. Eländet är oförbätterligt under nu bestående förordningar och ljusare tider torde under den nu rådande ”förryskningsregimen” föga stå att förvänta.
Under dessa sorgliga förhållanden lefver en del af den beklagansvärda finska befolkningen i de för öfrigt af naturen rikt begåfvade Ladogatrakterna. Om derföre besökarens öga tjusas af de sköna naturbilderna som Walamo erbjuder, och vackra, poetiska vyer uppgå för hans själ vid åskådandet af all den skönhet, som omgifver honom, så blekna dock de senare till ett intet och ögat fuktas af en bitter tår vid tanken på huru många tusen själar blifvit bokstafligen snärjda i mörkrets band af just de personer, som råda om och lefva i Walamos vackra nejder. Man blir frestad att önska all den materiella odling, man skådar omkring sig — ett verk af munkarnes trägna arbete djupt ned till Ladogas botten — ty hvilket sorgligt öde har icke just denna munkinstitution bringat öfver dessa trakter, hvilkas befolkning icke mera kan säga sig ega ett fosterland?
Och att drömma om att Walamo någonsin kunde blifva finskt — det är fåviskt, ty lika lätt kan man drömma om att rycka en af de skönaste juveler ur
