den ryska kyrkans krona eller släcka glorian, som omger den ”rätta tron”, uppburen af czar och folk i fast förening.
3.
Vi ha ofvanföre sökt gifva en kort teckning af det religiösa lifvet i denna del af Finland; återstår ännu att kasta en flyktig blick på dessa orters sociala förhållanden. Vi måste tyvärr i detta afseende tillägga att allt äfven på detta område är uselt bestäldt, liksom att Finland jemväl härför har att tacka Ryssland.
Det är en sorglig tafla som vi nu gå att upprulla, en tafla vittnande om medeltidsråhet och förakt för den enskildes rätt. Beklagligen har densamma dock ännu den dag som är i dag ett sig värdigt motstycke i Rysslands förfaringssätt emot de ”eröfrade folken.” För lagkränkningar skyr icke den czariska makten tillbaka. — Hvad vi här vilja berätta är följande: Då denna del af Finland underlades czarrikets växande makt, skänkte dess kejsare och i synnerhet kejsarinnor (Anna, Elisabeth, Catharina II) den eröfrade jorden åt sina gunstlingar. Sålunda blefvo bönderna, ”urbefolkningen”, så godt som lifegna. Häri låg då ingenting underligt från rysk sida, ty ett enahanda förhållande egde ju rum i Ryssland. Men det bittra låg deri att finnarne derförinnan åtnjutit svensk lag och rätt. De arma menniskorna som byggde och bodde i dessa trakter kände sig derföre olyckliga, hvilket de ock i sanning äro äfven i dag. Det hör icke till uppgiften af denna lilla skizz från för oss redan främmande trakter att ingå i ett närmare skärskådande af dessa förhållanden, men vi ha velat omnämna dem för att läsaren rätt må kunna fatta den sorgliga bild af ett för detta framtidsland vi nu gå att teckna. För att koncentrera framställningan i en så liten ram som möjligt ställa vi staden Kexholm och dess lif i förgrunden af vår teckning.
