Korrekturläsningen av denna sida är påbörjad men inte fullständig. Se kommentarer i historiken och på diskussionssidan
På blånande sjö, mellan bugande säf,
Ofelia
längtande rodde sin båt,
och sakta steg sången från vaggande stäf
en sorgens melodi, ett hjärta i gråt.
Och sakta steg sången från vaggande stäf
en sorgens melodi, ett hjärta i gråt.
Min Hamlet, du till din Ofelia sagt:
Ack, tro på min
kärlek, som helt jag dig ger!
Men vansinnet nu har dig fått i sin makt,
den ömma ed du svor du minns icke mer.
Men vansinnet nu har dig fått i sin makt,
den ömma ed du svor du minns icke mer.
Min vän, att få lida så grymt som jag gör,
det släcker mitt
hopp och förkrossar min själ.
Förgäten av dig din Ofelia dör,
farväl, min Hamlet då, min lycka, farväl!
Förgäten av dig din Ofelia dör,
farväl, min Hamlet då, min lycka, farväl!
