om twiffuelachtiga saker, Stånde til jern och Gudz doom, warder han skäär ått jerne, wari frij, Brinner ått jerne wari felter. Sådana ordh the ther stå i laghbokenne giffua clarligha tilkenna, at thå saken war sådana at the som domarena woro icke kunde vthretta henne, thå wille the at Gudh som all sanning weet skulle bära ther witne om, och icke läta honom brenna sich som oskyldogh war, ther fore skuto the thet til Gudz doom, och gingo the icke så många eedher som nw skeer, och thet settet brukas än nw i Lijffland. Men sedhan wardt och thet settet afflagdt, som wij få höra här epter, För ty man kan icke giffua then laghen mykin rett epter thet at Gudh warder ther försökter med. Gudh weet wel alla sanning, Men man skal icke försökia honom, Menniskian skal bruka annor middel i sin rettgong, och här om är nw noogh talat.
Olaff Haraldson moste rymma landet;Thå nw Olaff Skottkonung dödh war, begynte hans mågh Olaff Haraldson konungen i Norige, få mykit mootstond, ty at the ypperste i landit satte sich vp emoot honom, och foro til rijka konung Knwt i Danmark, och beclagade sich, at theres konung trengde them i frå theras gambla lagh, och sidhwenior, och toogh them theres godz och ägodelar i frå (ty han pläghade leggia theras godz vnder Cronona som icke wille Christne bliffua) och gåffuo the sich vnder samma konung Knwt och hyllade honom for theras herra. Så bödh han thå konung Olaff til at han skulle komma och anamma rikit aff honom, hwilkit han icke göra wille, vtan giorde forbundt med sinne hustrues brodher konung Amund i Swerige emoot konung Knwt och the feygdade så bådhe emoot honom, doch toogh theras örlig fögho godh enda, vtan fingo stoor skada på alla sidhor. Och i thet örligett war en Swensk som heet Vlff Språkelägg, ther om må man läsa then Danska Crönekan. Men konung Olaffz owener forsterkte sich meer och meer, och wordo honom offuermektoge, så