»Ed af herr Fagids pojkar», snörflade Barney flinande.
»Jaså, Fagins?» upprepade Toby och såg på Oliver. »En så’n ovärderlig pojke för de gamla damernas näsdukar i kyrkan! Han har ju en hel förmögenhet i sin fysionomi.»
»Nog om det nu!» afbröt Sikes honom otåligt och hviskade något till honom, hvarefter Toby gaf till ett gapskratt och gjorde Oliver den äran att titta förvånad på honom.
»Ja», sade Sikes, som hade satt sig, »om vi nu kunde få något att äta och dricka medan vi vänta, så piggar det ju alltid upp en. Flytta dig hit till elden, valp, och hvila dig! Du skall ut med oss i natt.»
Oliver stirrade tyst och förskrämd på Sikes, drog sedan sin stol till elden och stödde sitt brännande hufvud mot händerna. Han visste knappt, hvar han var och hvad som försiggick omkring honom.
Emellertid hade den unge juden Barney satt fram litet mat och två flaskor på bordet. »Nå», sade Toby, som reste sig och gick fram till bordet, sedan han försiktigt ställt den utrökta pipan i en vrå, »lycka till med affären!» Han slog i ett glas brännvin åt sig och tömde det. Sikes gjorde likaså.
»En klunk åt pojken!» sade Toby och fyllde ett vinglas till hälften. »Drick ur, din mes!» Och då Oliver ängsligt såg upp och bad att få slippa, fick han till svar: »Tror du inte jag vet, hvad som är bra för dig? Säg till honom, Bill, att han dricker!»
»Ja, det är visst det rådligaste», brummade Sikes till Oliver och slog med handen på fickan. »Ta mig tusan har man inte mera besvär med honom än med ett helt band sådana som Räfven. Drick, din fördömda satunge!»
Förskräckt skyndade Oliver sig att dricka ur brännvinet och fick ögonblickligen ett våldsamt hostanfall, hvilket roade Toby Crackit och Barney mycket och till och med aflockade den tväre herr Sikes ett leende.
Sedan Sikes hade ätit, togo de bägge männen sig en lur. Barney svepte in sig i ett täcke och sträckte ut sig på golfvet vid elden; Oliver satt kvar på sin stol. De andra sofvo eller låtsade som de gjorde det, ingen rörde sig utom Barney, som var uppe ett par gånger för att lägga kol på brasan. Slutligen sjönk Oliver i en tung dvala, hvarunder han tyckte, att han dref omkring på skumma gator eller gick öfver en mörk kyrkogård. Han vaknade vid att Toby Crackit sprang upp och sade, att klockan var half tu.
I ett nu voro de bägge andra på benen och sysslade ifrigt med förberedelser. Sikes och Toby togo på sig sina öfverrockar och knöto stora mörka dukar om halsen, medan Barney ur ett skåp framtog åtskilliga tingestar, som han hastigt stoppade i sina fickor.
»Smällkaramellerna, Barney!» kommenderade Toby.
