afsikt, uppgaf den ett segertjut, mot hvilket alla dess förra jubelskrän endast varit hviskningar. Om och om igen ljöd detta tjut från mängden där nere (som fantastiskt belystes af brinnande facklor) samt från alla dem, som trängdes på broarna öfver grafven eller i fönstren eller på hustaken midt emot.
»De ta honom! Hurrah!» skrek en karl på den närmaste bron. Och under den korta tystnad, som uppstod, sedan hopens hurrarop dött bort, hörde man en gammal herre ropa: »Jag ger femtio pund till den, som tar honom lefvande! Jag står kvar här och betalar kontant!»
Nu kröp han öfver tegelpannorna och tittade ner.
I detsamma ropades det, att nu hade de sprängt dörren till gatan. Genast vältade folkmassan åter mot framsidan af huset; man knuffades och slogs för att komma fram och få se mördaren, när konstaplarne förde ner honom. I den våldsamma trängseln hördes skrik och jämmerrop från dem, som blefvo klämda eller nedtrampade, och ett ögonblick drogs uppmärksamheten från mördaren där uppe på taket.
Sikes hade hukat sig ner, förtviflad öfver folkmassans raseri och omöjligheten att komma undan. Men nu, då svärmen åter drog sig till husets framsida, repade han mod. Det fick gå som det ville; om han också skulle kväfvas i gyttjan där nere, måste han försöka att fira sig ner och smyga sig undan i mörkret och förvirringen.
