hjärta, ty de läto henne svälta ihjäl. Vid den lefvande Guden, hon svälte ihjäl, säger jag!» Han slet sitt hår och vred sig på golfvet under skärande skrik, med rullande ögon och fradga kring munnen.
De förskrämda barnen gräto bittert. Men den gamla gumman, som hittills hade suttit så likgiltig, som om hon varit både döf och blind, befallde dem i hotande ton att tiga. Hon lossade på mannens halsduk och stapplade sedan fram till entreprenören. »Det var min dotter», sade hon med ett fånigt leende och pekade på liket. »Herre Gud, det är konstigt att tänka sig... jag, som redan var till åren, då jag fick henne, jag står här frisk och rask, och hon ligger där kall och stel! Herre Gud, ja... det är ju alldeles som en komedi... en riktig komedi!»
Enteprenören hade slutat och beredde sig att gå.
»Vänta litet, vänta litet!» hviskade hon ifrigt. »Begrafver ni henne i morgon eller i öfvermorgon? Jag måste ju följa henne, förstår ni. Skicka mig en stor kappa, en som är riktigt varm och skön, för det är så bitande kallt. Vi borde också ha haft tårta och vin, innan vi gå till kyrkogården, men det är det samma, skaffa oss bara litet bröd — en bit bröd och en dryck vatten. Kära herre, tror ni, att vi få litet bröd?» frågade hon ifrigt och hakade sig fast vid entreprenörens rock.
»Ja, naturligtvis, naturligtvis», försäkrade entreprenören, »det kommer alltsammans». Han gjorde sig lös från henne och skyndade ut, följd af Oliver i hack och häl.
Följande dag (familjen hade emellertid fått i understöd en half limpa och en bit ost, som lämnades dem af herr Bumble i egen person) återvände Oliver och hans husbonde till det eländiga hålet. Herr Bumble hade redan kommit åtföljd af fyra fattighjon, som skulle bära liket. Ett par gamla svarta kappor kastades öfver gummans och mannens trasor, kistan skrufvades igen, likbärarne lyfte upp den och buro ner den på gatan.
»Seså, släpa nu inte benen efter er, mutter», hviskade Sowerberry till den gamla. »Vi äro sent ute och få inte låta prästen vänta. Skynda på, karlar!
Likbärarne trafvade framåt med sin lätta börda, och likföljet höll sig så tätt efter dem som möjligt. Främst gingo herrar Sowerberry och Bumble med långa steg; Oliver, som ej hade så långa ben som mästaren, sprang bredvid.
Men de hade ej behöft göra sig sådan brådska. Ty då de kommo till det af nässlor öfverväxta hörn af kyrkogården, där de fattiga begrafdes, var prästen ännu icke kommen, och klockaren, som satt framför brasan inne i sakristian, trodde, att det skulle dröja ännu en timme, innan han kom. Alltså satte man kistan ute vid grafven, där de bägge sörjande stodo helt tåligt och väntade i den uppblötta leran och i ett iskallt duggregn, medan gatpojkarne, som begrafningen lockat dit, roade sig med att leka hök och dufva mellan
