anhållit och undersökt gossen, men icke funnit något misstänkt hos honom. Mera visste han icke.
»Finns det vittnen?» frågade herr Fang.
»Nej.»
Herr Fang teg ett par minuter, vände sig sedan plötsligt mot den gamle herrn och röt: »Nå, ämnar ni komma fram med er anklagelse mot gossen eller inte? Står ni där längre och tiger, så skall jag, ta mig...»
Hvem som skulle ta honom, fick ingen veta. Ty protokollsföraren och konstapeln råkade just i det samma att hosta så högt, att orden öfverröstades.
Efter många afbrott och upprepade förolämpningar lyckades herr Brownlow ändtligen redogöra för sakens förlopp. Han omtalade, att han i den första öfverraskningen hade sprungit efter gossen, emedan han såg gossen springa, men att gossen måhända inte var tjufven. I alla händelser ville han be herr domaren gå så skonsamt till väga som möjligt. »Han har redan blifvit illa tilltygad», tillade han med en blick bort till skranket, »och jag är nästan rädd för, att han är sjuk.»
»Sjuk? Ja visst, känner till det där!» utbrast herr Fang försmädligt. »Seså, du lilla gatstrykare, kom inte med några knep nu! Så’nt duger inte. Hvad heter du?»
Oliver ville svara, men tungan lådde fast vid hans gom. Han var likblek, allt gick omkring för honom.
»Kan du svara, din inpiskade skälm!» röt herr Fang. »Konstapel, hvad heter han?»
Konstapeln lutade sig ner öfver gossen och upprepade frågan. Men då han märkte, att gossen verkligen ej förstod den, och visste, att intet svar skulle göra domaren ännu mera ursinnig, dristade han sig att svara på egen hand. »Han säger, att han heter Tom White», förklarade han.
»Jaså, han vill inte tala ur skägget?» sade herr Fang. »Nå, det är bra. Hvar bor han?»
»Hvar han kan komma åt», svarade konstapeln, som åter låtsade fråga gossen.
»Har han föräldrar?»
»Han säger, att de dogo, medan han var liten», svarade konstapeln.
I detta ögonblick lyfte Oliver upp hufvudet, såg sig olycklig omkring och stammade fram en bön om litet vatten.
»Dumheter!» sade herr Fang. »Stå inte där och försök lura mig!»
»Han är sjuk», utbrast gamle herr Brownlow. »Håll i honom, konstapel... han faller.»
»Stå stilla på er plats, konstapel!» skrek Fang. »Låt honom ramla, om han har lust.»
