― Naturligtvis, anmärkte herr Grimwig till sin vän. Jag visste ju det. En uppsyningsman i varenda tum!
― Vet ni var den stackars gossen för närvarande befinner sig? frågade herr Brownlow.
― Nej, det har jag ingen aning om.
― Nå, vad vet ni då om honom? frågade den gamle herrn. Tala öppet, min bäste herre, om ni har något att säga. Vad vet ni?
― Ni vet kanhända ingenting gott om honom? sade herr Grimwig spefullt, sedan han kastat en forskande blick på sin väns ansikte.
Herr Bumble skakade på huvudet med olycksbådande högtidlighet. Därpå lade han ifrån sig hatten, knäppte upp sin rock och började berätta vad han visste. Det skulle bli alltför tröttande att återgiva hans historia ord för ord, synnerligast som den tog tjugu minuter att muntligen framsägas, men det huvudsakliga innehållet var, att Oliver var ett hittebarn, fött av simpla och lastbara föräldrar, att han ända från sin födelse icke ådagalagt några bättre egenskaper än falskhet, otacksamhet och uppstudsighet samt att han slutat sin korta bana på sin födelseort med ett lömskt och mordiskt överfall på en oskyldig kamrat, varefter han nattetid rymt från sin husbonde. Till bekräftelse på att han verkligen var den person han utgav sig för, framlade Bumble på bordet de handlingar han fört med sig till staden, varpå han lade armarna i kors och avbidade herr Brownlows anmärkningar.
― Jag är rädd att det är blott alltför sant, sade den gamle herrn sorgset, sedan han genomögnat papperen. Se här, detta är inte mycket för de underrättelser ni givit mig, men jag skulle med glädje ha givit er tredubbla summan, om era upplysningar hade varit gynnsamma för gossen.
Det är icke osannolikt att herr Bumble, om han fått veta detta, medan samtalet befann sig på en tidigare punkt, skulle ha givit sin lilla berättelse en helt annan färg. Nu var det emellertid för sent, varför han betänksamt skakade på huvudet, stoppade de fem guineerna i plånboken och avlägsnade sig.
Herr Brownlow gick en stund fram och tillbaka i
