rummet. Han tycktes vara till den grad nedslagen av uppsyningsmannens berättelse, att till och med herr Grimwig avhöll sig från att plåga honom vidare med sina sarkastiska anmärkningar. Slutligen stannade han och ringde häftigt på klockan.
― Fru Bedwin, sade herr Brownlow, då hushållerskan uppenbarade sig, den där pojken Oliver är en bedragare.
― Det kan jag aldrig tro, svarade den gamla frun bestämt, aldrig!
― Han är det, säger jag, genmälde herr Brownlow. Jag har nyss fått fullständiga underrättelser om hans leverne alltsedan födelsen, och han har varit en liten fullfjädrad skälm i hela sitt liv.
― Det är omöjligt, sade fru Bedwin, och jag tror det inte.
― Nej, ni äldre fruntimmer tror inte på annat än kvacksalvare och lögnhistorier, inföll herr Grimwig. Det där visste jag redan från första början. Varför följde ni inte mitt råd?
― Han var en älsklig, rar och tacksam gosse, sade fru Bedwin harmset. Jag förstår mig på barn, mina herrar, och har gjort det i över fyrtio år … och folk som inte kan säga detsamma borde aldrig tala om barn. Det är min mening.
― Tyst, sade herr Brownlow, i det han låtsade som om han vore vred, låt mig aldrig mer höra den där pojkens namn. Jag ringde på er för att säga er det, fru Bedwin. Det är mitt fulla allvar.
Den kvällen var det bedrövelse i herr Brownlows hus. Olivers hjärta blev tungt, då han tänkte på sina ädla vänner, men det var tur för honom att han icke visste, vad de nu fått höra, ty då hade det säkert blivit alldeles krossat.
