12
och på händerna, som kunde skrubbas bort i en tvättning, fördes in i rummet av sin ömma vårdarinna.
— Bocka dig artigt för den där herrn, Oliver, befallde fru Mann.
Oliver gjorde en bugning, som till hälften var ägnad uppsyningsmannen på stolen och till hälften den trekantiga hatten.
— Vill du följa med mig, Oliver? sade herr Bumble med majestätisk stämma.
Oliver höll på att svara, att han mycket gärna skulle gå därifrån med vem som helst, men då han såg upp varseblev han fru Mann, som hade ställt sig bakom uppsyningsmannens stol och knöt näven åt honom med ursinnig uppsyn. Han förstod genast vinken, ty denna näve hade alltför ofta lämnat spår efter sig på hans kropp för att den inte också skulle ha lämnat spår efter sig i hans minne.
— Kommer hon också att följa med? frågade Oliver.
— Nej, det kan hon inte, svarade Bumble. Men hon kommer och hälsar på dig ibland.
Detta var just ingen tröst för barnet. Men så ung Oliver än var, hade han förstånd nog att låtsas vara ledsen över att han skulle gå därifrån. Han hade ingen svårighet att framkalla tårar i sina ögon; hunger och nyss utstånden misshandel äro goda hjälpmedel för den som vill gråta, och Oliver grät verkligen helt naturligt.
Fru Mann omfamnade honom upprepade gånger och — något som Oliver tyckte bättre om — gav honom en smörgås för att han inte skulle se så hungrig ut, när han kom fram till fattighuset. Med brödskivan i handen och den lilla fattigmössan av brunt kläde på huvudet fördes Oliver därefter bort från detta eländiga hem, där intet vänligt ord, ingen kärleksfull blick någonsin gjutit en stråle av ljus över hans dystra barnaår. Och likväl brast han i gråt, då trädgårdsgrinden slöts efter honom. Hur eländiga och vanvårdade hans små kamrater i olyckan än voro, utgjorde de dock den enda vänkrets han någonsin haft; och för första gången vaknade i hans barnahjärta en känsla av ensamhet i den stora, vida världen.
Herr Bumble vandrade framåt med stora steg, och
