blanka. Och när de slutat denna förrättning, som aldrig tog lång tid, sutto de och stirrade så begärligt på pannmuren, som om de varit färdiga att sluka själva tegelstenarna, av vilka den var murad, medan de ivrigt slickade sina fingrar för att tillgodogöra sig minsta droppe av vällingen, som möjligen kunde ha stänkt på dessa.
Gossar ha i allmänhet god aptit. Oliver Twist och hans kamrater uthärdade i tre månader den långvariga svältens kval. Men till slut blevo de så glupska och vilda av hunger, att en pojke, som var stor för sin ålder och icke varit van vid en sådan matordning (ty hans far hade haft en liten matvaruhandel) gav sina kamrater en mörk antydan, att därest han icke fick ännu en spillkum välling om dagen, var han rädd att han en natt skulle bli tvungen att äta upp sin sängkamrat, vilken råkade vara en liten klen stackare. Hans ögon voro vilda och hungriga, och de andra trodde honom.
Pojkarna höllo rådplägning; de drogo lott om vem som efter kvällsvarden skulle gå fram till föreståndaren och be om mera mat, och lotten föll på Oliver.
Kvällen kom, gossarna intogo sina platser i matsalen, föreståndaren ställde sig vid pannmuren, klädd i sitt förkläde, och hans biträden togo plats vid hans sida. Havresoppan utdelades, och man bad en rikligt tilltagen bön över den knappt tilltagna kosten. Sedan vällingen försvunnit, började gossarna viska sinsemellan; de blinkade åt Oliver, och de som sutto närmast puffade till honom. Han var blott ett barn, men hunger och förtvivlan gjorde honom hänsynslös. Han reste sig från bordet, gick med skål och sked i handen fram till föreståndaren och sade, helt häpen över sin egen djärvhet:
— Var så god och ge oss lite mer välling, sir.
Den välfödde, rödblommige föreståndaren bleknade. Han stirrade ett ögonblick som förstenad på den lille upprorsmakaren och grep sedan tag i pannmuren för att icke falla till golvet. De biträdande kvinnorna voro förlamade av bestörtning, gossarna av förskräckelse.
— Vafalls? mumlade föreståndaren slutligen med matt röst.
