IV.
HOS BEGRAVNINGSENTREPRENÖREN. DRIVEN TILL DET YTTERSTA AV NOAH, SKRIDER OLIVER TILL HANDLING OCH SLÅR DEN FÖRRA MED HÄPNAD.
Då Oliver lämnats ensam i boden, satte han lampan ifrån sig på en hyvelbänk och såg sig rysande omkring. Mitt på golvet stod på ett par svarta bockar en halvfärdig likkista, och varje gång han såg dit bort överväldigades han av skräck, i det han väntade att någon fasaväckande skepnad långsamt skulle höja sitt huvud ur den. Utmed väggarna stodo bräder ordentligt uppställda i led; i den osäkra belysningen liknade de högaxlade spöken med händerna i byxfickorna. Likkistplåtar, spånor, glänsande spikar och bitar av svart kläde lågo kringströdda på golvet.
Luften i boden var instängd och kvav och mättad med lukten av trä. Tomrummet under disken, dit gossens madrass blivit inkastad, liknade en grav. Då Oliver kröp in till sitt trånga läger, önskade han, att det varit en sådan och att han finge lägga sig till lugn och långvarig sömn ute på kyrkogården, där det höga gräset vajade sakta över hans huvud och den gamla klockans toner vyssade honom till ro.
På morgonen väcktes han av våldsamma sparkar på dörren, och dessa upprepades minst tjugu gånger, innan han fått kläderna på sig. Först då han började taga bort säkerhetskedjan, upphörde fötterna att sparka, och en röst ropade:
— Vill du öppna, din slyngel!
— Genast, svarade Oliver, i det han lossade på kedjan och vred om nyckeln.
— Du är väl den nya pojken? frågade rösten genom nyckelhålet.
— Ja, svarade Oliver.
— Hur gammal är du?
