28
— Tio år.
— Då ska jag klå dig, när jag kommer in, sade rösten, var lugn för det, fattighusunge! — Och därmed började rösten vissla.
Oliver öppnade darrande dörren och spanade därefter uppåt och nedåt gatan och tvärsöver den. Han antog att främlingen, som tilltalat honom genom nyckelhålet, hade gått några steg bortåt för att hålla sig varm, ty han kunde icke upptäcka någon annan än en grovlemmad friskolpojke, som satt på en avvisare utanför huset och med sin fällkniv skar en smörgås i bitar, varpå han högst behändigt förtärde dem.
— Ursäkta, sade Oliver slutligen, då han icke såg till någon annan, men var det ni som bultade?
— Nej jag sparkade, svarade friskolpojken.
— Ni kanske vill ha en likkista? frågade Oliver i sin oskuld.
Den andre gav honom en bister blick och försäkrade, att Oliver snart själv skulle behöva en sådan för egen räkning, om han understod sig att driva med sin förman.
— Du vet kanske inte vem jag är, ditt fattighjon? tillade friskolpojken, i det han med aktningsbjudande allvar steg ned från avvisaren. Jag är Noah Claypole, och du är min underlydande. Tag genast ned fönsterluckorna, din latmask! Med dessa ord tilldelade herr Claypole Oliver en spark och steg in i boden med en värdighet, som gjorde honom all heder. Det är under vilka omständigheter som helst svårt nog för en otymplig pojke med stort huvud, små ögon och drumligt skick att antaga en värdig hållning, men synnerligast när till dessa personliga behag ytterligare kommer en röd näsa och gula skinnbyxor.
Sedan Oliver tagit ned luckorna och spräckt en fönsterruta under sina ansträngningar att, sviktande under tyngden av den första luckan, stappla bort till en liten gård bredvid huset, varest de förvarades under dagen, nedlät sig Noah av gunst och nåd att hjälpa honom efter att ha tröstat honom med en försäkran att »det där skulle han få på tafsen för».
Efter en stund kom herr Sowerberry ned, och strax
