Hoppa till innehållet

Sida:Oliver Twist 1929.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
29

därpå uppenbarade sig även fru Sowerberry. Sedan Oliver i överensstämmelse med Noahs förutsägelse »fått på tafsen», följde han nämnde unge herre ned i köket för att äta frukost.

— Sätt dig här vid elden, Noah, sade Charlotte. Jag har tagit undan ett litet vackert stycke skinka åt dig från husbonds frukost. Oliver, stäng dörren efter herr Noah och tag för dig av de där bitarna, som jag lagt fram på grytlocket. Där har du ditt te … tag det med dig till lådan där borta och skynda dig sen, för du behövs att passa upp i boden. Hör du det?

— Hör du det, fattighjon? inföll Noah Claypole.

— Kors, Noah, vad du är för en lustigkurre! Kan du inte låta pojken vara i fred?

— I fred? upprepade Noah. Nå, vad den saken beträffar, så har ju litet var låtit honom vara i fred. Varken hans far eller mor kommer någonsin att besvära honom, och hans andra släktingar lär nog inte bry sig om honom. Inte sant, Charlotte? Ha ha ha!

— Åh du glada själ! sade Charlotte och brast i ett hjärtligt skratt, vari även Noah instämde, och båda kastade föraktfulla blickar på den stackars Oliver, som satt, huttrande av köld, i den kallaste vrån av rummet och förtärde det avfall, som blivit framsatt åt honom.

Noah var visserligen en fattig skolpojke men icke ett fader- och moderlöst fattighusbarn. Han var intet hittebarn som Oliver, ty han kunde spåra sin härstamning ända till sina föräldrar, som bodde i grannskapet. Hans mor var tvätterska och hans far en försupen soldat, som fått sitt avsked med ett träben och en pension på två och en halv pence om dagen. Traktens bodgossar hade länge brännmärkt Noah på gatorna med de skymfliga benämningarna »skinnbyxa», »fattigskolgrabb» och dylikt, vilket denne varit tvungen att smälta utan knot. Men nu, då en välvillig slump fört ett namnlöst hittebarn i hans väg, lät han denne umgälla alltsammans med ränta.

Oliver hade vistats hos entreprenören i omkring tre veckor, då herr och fru Sowerbtrry en kväll, sedan boden var stängd, sutto och åto kvällsvard tillsammans i det lilla inre rummet. Efter åtskilliga ödmjuka blic-