32
och näsborrar syntes en besynnerlig ryckning, som unge herr Claypole tog för ett omedelbart förebud till ett häftigt utbrott av gråt.
— Vad dog hon av, fattighjon? frågade Noah vidare.
— Av ett krossat hjärta, har en av de gamla sköterskorna sagt mig, genmälde Oliver, snarare som om han talade för sig själv än som svar på Noahs fråga. Jag tror att jag vet vad det vill säga att dö av det.
— Tra-la-la, tra-la-la, falleralla, fattighjon, sade Noah, då en tår rullade utför Olivers kind. Vad är det nu, som kommer dig att grina?
— Inte du, svarade Oliver, i det han hastigt torkade bort tåren, inbilla dig inte det.
— Jaså, inte jag! hånade Noah.
— Nej, inte du, svarade Oliver skarpt. Seså, nu kan det vara nog. Säg inte ett ord mer om min mor, det är bäst för dig.
— Bäst för mig! utropade Noah. Bäst för mig, sa du? Akta dig för att vara oförskämd, fattighjon! Och din mor sen! Hon var just ett vackert stycke, hon! En riktig gatstrykerska av värsta sorten.
— Vad var det du sa? sporde Oliver häftigt.
— En riktig gatstrykerska av värsta sorten, sa jag, upprepade Noah lugnt. Och vet du, fattighjon, jag ska säga dig, att det var bra mycket bättre att hon dog i tid, för eljest hade hon nu fått arbeta på tukthuset eller varit landsförvist eller hängd, vilket är det troligaste av alltsammans. Eller hur?
Glödande av förbittring rusade Oliver upp, stjälpte omkull stol och bord, grep Noah i strupen och ruskade honom så att tänderna skallrade i munnen på honom. Därpå samlade han alla sina krafter och slog honom till golvet med ett enda slag.
Ett ögonblick förut hade gossen sett ut som den milda, modlösa stackare, vartill hård behandling gjort honom. Men nu hade hans ande till slut väckts ur sin dvala, och den gemena smädelsen mot hans mor bragte hans blod i svallning. Hans bröst hävde sig, hans hållning var rak, hans ögon blixtrande och hela hans väsen förvandlat, då han stod där och såg ned på sin fega plågoande, som nu låg och kröp vid hans fötter.
