Detta var ett svar så olikt det, som Bumble väntat sig och var van att erhålla, att det slog honom med icke ringa häpnad. Han drog sig tillbaka från nyckelhålet, rätade upp sig i sin fulla längd och betraktade med stum förundran den ena efter den andra av de tre, som stodo bredvid honom.
— Åh, herr Bumble, ni inser väl, att han måste vara galen, sade fru Sowerberry. Ingen pojke med den minsta gnista förstånd skulle våga tala så till er.
— Det är inte galenskap, frun lilla, svarade Bumble efter ett ögonblicks djup begrundan. Det är mat.
— Vad? utropade fru Sowerberry.
— Mat … det kommer sig av för mycket mat, förstår ni, återtog Bumble med allvarligt eftertryck. Ni har gött honom för mycket, min fru. Ni har framkallat en konstgjord själ hos honom och en djärvhet, som inte alls anstår en person i hans ställning. Styrelsens medlemmar, som är praktiska filosofer, skulle kunna förklara den saken för er. Vad har fattighjon med själ och djärvhet att göra? Det är alldeles tillräckligt att man låter dem behålla en levande kropp. Om ni hade fött pojken med välling, skulle det här aldrig ha inträffat.
— Åh du min skapare, utbrast fru Sowerberry, i det hon gudsnådligt lyfte sina ögon mot taket. Så går det, när man är alltför frikostig.
Fru Sowerberrys frikostighet mot Oliver hade bestått i att hon tilldelat honom alla de skämda kvarlevor, som ingen annan ville äta, och följaktligen var det mycket fromt och självuppoffrande av henne att frivilligt underkasta sig herr Bumbles svåra anklagelse.
— Ja, återtog herr Bumble, det enda som återstår att göra är att lämna honom kvar i källaren en dag eller så, till dess hungern gjort honom spak och att sedan släppa ut honom och hålla honom på vällingkost under hela hans lärotid. Han är av dålig familj, ser ni, fru Sowerberry. Hans mor var en seglivad kvinna. Både sköterskan och läkaren sade, att hon tog sig fram genom vedermödor och strapatser, som för länge sedan skulle ha tagit livet av en anständig kvinna.
Oliver, som hörde att man åter talade illa om hans
