VI.
OLIVER RYMMER TILL LONDON OCH GÖR UNDER VÄGEN EN UNDERLIG BEKANTSKAP.
Oliver kom fram till vägvisaren, vid vilken gångstigen slutade, och befann sig nu åter på stora landsvägen. Klockan var nu åtta. Ehuru han vid denna tid hunnit nära fem engelska mil ifrån staden, fortfor han likväl ända till middagen att växelvis springa eller gömma sig bakom häckarna av fruktan att bli förföljd och upphunnen. Slutligen slog han sig ned på en sten vid en milstolpe för att vila sig litet och tänka efter vart han skulle bege sig och vad han skulle taga sig till för att kunna leva.
På milstolpen stod det med stora bokstäver, att det var jämt sjuttio mil från denna plats till London. Namnet väckte en ny tankegång hos honom. London! Den stora, stora staden där ingen, icke ens herr Bumble, kunde finna honom! Han hade också ofta hört gamla personer i fattighuset säga, att i London kunde en duktig pojke alltid ta sig fram. Där måste således vara rätta platsen för en hemlös gosse! Han sprang upp och gick vidare. Men hur skulle han kunna komma till målet?
I sitt bylte hade han en brödbit, en grov skjorta och två par strumpor, i sin ficka hade han en penny, som herr Sowerberry hade skänkt honom en gång efter en begravning, då han skött sig ovanligt väl. Skjortan, strumporna och slanten voro visserligen mycket bra, men till en vandring på sextiofem mil vid vintertid, utgjorde de blott ringa hjälpmedel. Oliver funderade, suckade, flyttade över sitt lilla bylte i den andra handen och travade vidare.
Den dagen vandrade han tjugu engelska mil och under hela tiden förtärde han ingenting annat än sin brödbit och några klunkar vatten, som han då och då tiggde sig till i en stuga vid landsvägen. Då natten kom, kröp han in under en höstack. Först var han
