42
ängslig till mods, ty blåsten ven så kusligt över den ödsliga slätten, och han var frusen och hungrig, och kände sig mer ensam än någonsin förr. Men som han var trött, somnade han snart och glömde sin oro.
Då han steg upp på morgonen, var han stelfrusen och så hungrig, att han i den första by han kom till måste köpa bröd för sin pennyslant. Han var öm i fötterna och mycket trött; då det åter skymde på, hade han endast gått tolv mil. Ännu en natt tillbragt ute i den kalla fuktiga luften gjorde honom ännu svagare; nu kunde han knappast släpa sig fram. En stund stod han och väntade nedanför en brant backe, tills diligensen kom, och då tiggde han av de resande. Men det var ej många som gåvo akt på honom och de uppmanade honom att vänta tills de kommit uppför backen, och sedan ville de se hur långt han kunde springa för en halv penny. Den stackars Oliver försökte springa efter vagnen ett stycke, men han förmådde ej, så trött som han var. Då sade de resande, att han var en latmask och stoppade slanten i fickan igen — och diligensen rullade bort och försvann.
Om han försökte tigga i bondgårdarna, hotade man att hetsa hundarna på honom. Och om han stack in näsan i en bod, så talade man genast om polisen, vilket gjorde att Oliver började svälja tårarna och något annat fick han icke att svälja på många timmar. Om inte en godhjärtad grindvaktare och en beskedlig gammal gumma varit skulle Olivers lidanden slutat på samma sätt som hans mors; han skulle ha omkommit. Men grindvaktaren gav honom litet bröd och ost, och gumman tyckte synd om den fader- och moderlöse och gav honom det lilla hon kunde undvara och mera till, och hon gjorde det med milda ord och deltagande tårar, som trängde djupare in i Olivers själ än alla de mödor han hade utstått.
Tidigt den sjunde dagens morgon släpade han sig långsamt in i den lilla staden Barnet. Överallt voro fönsterluckorna stängda, inte en själ var uppe ännu. Solen bröt fram i hela sin strålande skönhet, men dess glans tjänade endast till att visa den stackars gossen hans övergivna och eländiga tillstånd, där han satt
