överhöljd av damm och med blödande fötter på en trappa.
Småningom öppnades fönsterluckorna, rullgardinerna drogos upp, och människorna kommo i rörelse. Men ingen bevärdigade honom mer än en flyktig blick, och han hade ej mod att tigga. Han satt kvar på trappan, tittade efter de vagnar, som foro förbi, och tänkte på, att de kunde lätt på några timmar färdas den väg, som han med uppbjudande av alla sina krafter behöft flera dagar att tillryggalägga. Då lade han plötsligt märke till, att en gosse, som för en stund sedan likgiltigt gick förbi honom, nu hade vänt om och stod på andra sidan gatan och mönstrade honom med forskande blickar. Slutligen lyfte Oliver upp huvudet och såg på honom igen. Då kom gossen tvärs över gatan, stannade framför honom och frågade:
— Tjänare min gubbe, hur är det fatt?
Gossen var ungefär jämnårig med Oliver, men en så besynnerlig figur hade han aldrig förr sett. Han var trubbnäst, hade låg panna, ett alldagligt ansikte och var så smutsig, som någon kan önska sig, men han hade helt och hållet en fullvuxen mans hållning och manér. Han var liten för sina år, hjulbent och hade ett par små skarpa fula ögon. Hatten satt till den grad på tre kvart, att den skulle ha fallit av, om ej dess ägare oupphörligt med en knyck på huvudet fått den på sin plats igen. Han var klädd i en fullvuxen mans rock, som hängde nästan ända ned till hälarna. Ärmarna hade han kavlat upp. tydligen för att få händerna fria, så att han kunde stoppa dem i byxfickorna, och där höll han dem också.
— Hur är det fatt? upprepade den löjliga figuren.
— Jag är så hungrig och trött, svarade Oliver med tårar i ögonen. Jag kommer långt ifrån … jag har vandrat i en hel vecka.
— Vandrat i en hel vecka! upprepade den andre. Ah, jag förstår … näbbarna har varit efter dig. Men, tillade han, då han märkte Olivers förvånade blick, du vet väl inte ens vad en näbb är för något?
Oliver svarade helt saktmodigt, att han alltid hört en fågels mun betecknas med detta uttryck.
