50
— Ah! utropade juden bleknande. De … de är mina, Oliver; det är allt vad jag äger och har att leva av på gamla dar. Det är inte mycket, och ändå kallar folk mig en gnidare, min gosse.
Oliver tänkte för sig själv, att den gamle herrn verkligen måste vara en gnidare, då han kunde bo i ett så ruskigt näste, fastän han hade så många dyrbara ur; men som han kom att tänka på att gubbens svaghet för Lurifaxen och de andra gossarna mähända kostade honom mycket pengar, kastade han blott eu blick av aktning på juden och frågade, om han finge lov att stiga upp.
— Ja visst, min gosse, ja visst, svarade gubben. Vänta, det står en kanna med vatten i vrån bredvid dörren. Tag hit den, så ska jag ge dig ett handfat att tvätta dig i, min unge.
Oliver steg upp, gick tvärs över rummet och böjde sig ned för att lyfta upp vattenkannan. Då han åter vände sig om, hade skrinet försvunnit.
Han hade knappt hunnit tvätta sig och gjort i ordning efter sig genom att tömma ut vattnet genom fönstret, enligt judens anvisning, förrän Lurifaxen kom tillbaka, åtföljd av en mycket glad och livlig ung vän, som Oliver kvällen förut sett sitta vid bordet och röka och som nu formligen föreställdes för honom såsom herr Charley Bates. De satte sig nu alla fyra vid bordet för att frukostera på kaffe, varma vetebullar och ett stycke rökt skinka, som Lurifaxen hade fört med sig hem i sin hattkulle.
— Nå, sade juden till Lurifaxen, men med en illmarig sidoblick på Oliver, jag hoppas ni har arbetat flitigt i dag på morgonen, mina gossar?
— Ja, och det styvt ändå, svarade Lurifaxen.
— Som riktiga arbetsbin, tillade Charley Bates.
— Duktiga gossar, duktiga gossar! sade juden. Vad har du, Lurifax?
— Ett par plånböcker, svarade unge herr Dawkins.
— Späckade? frågade juden ivrigt.
— Det är inte så utan, svarade Lurifaxen, i det han tog fram två plånböcker, den ena röd, den andra grön.
— Inte så tjocka som de kunde vara, sade juden
