efter en noggrann undersökning av deras inre, men mycket snygga och välgjorda. Är han inte en skicklig hantverkare, Oliver?
— Mycket skicklig, herrn, svarade Oliver troskyldigt. Varåt Charley Bates gapskrattade, till stor förvåning för Oliver, som icke kunde finna något att skratta åt i det som förefallit.
— Nå, vad har du att visa, min gosse? återtog Fagin, vänd till Charley.
— Torktrasor, svarade unge herr Bates, i det han drog fram fyra stycken näsdukar.
— Gott, sade juden, sedan han undersökt dem, de är ju bra, ganska bra. Men du har inte märkt dem väl, Charley, så vi ska ta bort märkena med en nål, och vi ska lära Oliver, hur man bär sig åt med den saken. Ska vi inte det, Oliver, he?
— Om ni så behagar, herr Fagin, svarade Oliver.
— Du skulle väl gärna vilja lära dig att göra näsdukar lika lätt som Charley, eller hur, min gosse? frågade juden.
— Mycket gärna, om ni vill lära mig det, svarade Oliver.
Unge Bates fann något så utomordentligt löjligt i detta svar, att han åter brast i skratt och höll på att få kaffet i vrångstrupen.
— Han är så löjligt grön, sade Charley, sedan han sansat sig, såsom en ursäkt till sällskapet för sitt oskickliga uppförande.
Lurifaxen strök Olivers hår ned över hans ögon och förklarade, att han nog med tiden skulle få bättre förstånd, varpå den gamle herrn, som såg att Olivers kinder fingo en högre färg, bytte om samtalsämne genom att fråga gossarna, om det hade varit mycket folk närvarande vid avrättningen på morgonen. Detta väckte ytterligare Olivers förundran, ty av de två gossarnas svar framgick tydligt, att de båda varit där, och han undrade helt naturligt, hur de ändå hunnit med att vara så flitiga.
När frukosten var över, började den muntre gamle herrn och de båda gossarna att roa sig med en högst sällsam och ovanlig lek, som tillgick på följande sätt:
