hans kamrater ämnade bedraga den gamle herrn och icke gå till något arbete alls. Dessutom visade Lurifaxen en okynnig benägenhet att rycka mössan från huvudet på små gossar och kasta den innanför något trädgårdsstaket, under det att Charlie Bates ådagalade mycket lösa begrepp om äganderätten genom att snatta äpplen och lökar ur stånden vid trottoarkanterna samt stoppa dem i sina fickor, vilka voro så häpnadsväckande rymliga, att de tycktes underminera hela hans klädedräkt i alla möjliga riktningar. Allt detta såg så misstänkt ut att Oliver ämnade förklara, att han nu ville leta sig tillbaka hem så gott han kunde, då hans tankar plötsligt fingo en annan riktning genom en högst besynnerlig förändring i Lurifaxens uppförande.
De hade just kommit ut ur en trång gränd ej långt från Clerkenwells torg, då Lurifaxen stannade, lade fingrarna på munnen och drog sina följeslagare tillbaka med den största försiktighet och hemlighetsfullhet.
— Vad är det? frågade Oliver.
— Tyst, svarade Lurifaxen. Ser du den där gamla stofilen vid bokståndet där borta?
— Den gamle herrn mitt över gatan? sade Oliver. Ja, nog ser jag honom.
— Han duger, sade Lurifaxen.
— Prima vara, inföll Charley.
Oliver blickade förvånad från den ena till den andra, men han fick icke tillfälle att göra dem några frågor, ty de båda pojkarna gingo sakta över gatan och ströko tätt bakom den gamle herrn, som de utpekat. Oliver gick några steg efter dem, och som han ej visste, om han skulle gå fram eller tillbaka, stannade han och iakttog med tyst förundran kamraternas förehavande.
Den gamle herrn såg mycket aktningsvärd ut med sitt pudrade hår och sina guldbågade glasögon. Han var klädd i en buteljgrön rock med svart sammetskrage samt vita byxor, och under armen bar han en smal rörkäpp. Han hade tagit en bok i ståndet och stod där lika fördjupad i läsningen därav som om han suttit i sin länstol hemma på sitt arbetsrum.
Men hur stor blev icke Olivers fasa, då han plöts-
