— Vad Fagin ska säga? upprepade Charley.
— Ja, vad tror du?
— Bah, vad skulle han väl kunna säga? sporde Charley, vars munterhet plötsligt hejdades, ty Lurifaxens sätt gjorde intryck på honom. Vad skulle han kunna säga?
Herr Dawkins visslade ett par minuter, tog därpå av sig hatten, rev sig i huvudet och nickade tre gånger.
— Vad menar du? frågade Charley.
— Tralala, grodan han kväker, kattan hon spin- ner, hej kackalorum! svarade Lurifaxen med ett grin i sitt sluga ansikte.
Detta var visserligen en förklaring, men den lämnade åtskilligt övrigt att önska i fråga om tydlighet. Så tyckte åtminstone herr Bates, ty han frågade:
— Vad menar du?
Lurifaxen svarade ingenting utan satte på sig hatten, tog sina långa rockskört under armen, spände ut kinden med tungan, slog sig på näsan på ett uttrycksfullt sätt, vände sig om på klacken och slank i väg över gårdsplanen. Unge herr Bates följde honom med tankfull uppsyn.
Några minuter efter detta samtal hördes ljudet av steg i den knarrande trappan till Fagins bostad. Den muntre gamle herrn satt framför elden med en korv och ett bröd i vänstra handen, en fällkniv i den högra och ett tennstop på en trefot. I hans bleka ansikte låg ett skurkaktigt leende, då han vände sig om med en skarp blick under sina tjocka, röda ögonbryn lutade örat intill dörren och lyssnade.
— Vad nu? Vad ska detta betyda? mumlade juden och hans ansikte fick ett annat uttryck. Bara två! Var är den tredje? De måtte väl inte ha ställt till några tråkigheter!
Fotstegen närmade sig, de nådde övre förstugan, dörren öppnades långsamt och Lurifaxen inträdde, tätt följd av Charley Bates, som tillslöt den efter sig.
